Lite smått....

Alla eller dem flesta är väl lite nyfikna om vad som händer här och varför jag skriver så och så... Så här kommer en liten del utav detta!

Som dem flesta vet så har min sambo lite problem med sitt drickande och kan säga att allt har med detta att göra.... Han kunde inte hålla sitt löfte och det sprack totalt.. Så hårt att jag för en vecka bodde hemma hos min mamma.. Han hade altlså gjord mig så illa i själen och hjärtat så jag var så förbannat arg på han... Förstårligt..

Nu bor jag igen med honom men inte bara för att...
Min sambo går nu även på ett nykterhetsprogram. Vilket jag tycker är super bra.. För mig för han och för hans 2 barn! Så han får altlså hjälp med sitt beroende helt enkelt.. Känns underbart...
Men till det som gör mig så fundersam och kluven är.... Han sårade mig alltså så hårt denna helgen att jag känner mig "dum" och vet varken ut eller in...

Vissa dagar känner jag ett oerhört kärlekspirr i magen av att vara vid hans sida.. Medans andra dagar jag inte känner något alls utom en vänskap!? konstigt... ja det tycker jag... Och mitt hjärta säger 2 saker...
Men jag tänker då stanna kvar och se till att han blir nykter och hoppas på ett bättre liv här...

Alla kanske inte ha sett hur dåligt jag mått dem senaste månaderna.. Men jag är som väldigt duktig på att gömma sånt.. visar inget i onödan!! Inte många som vet vad som försegår mellan dessa lägenhetsväggar!!

Men inget att gå in på nu....

Inget som jag ska ta upp... Det är ju ändå en egen individ vi snackar om.. En individ som jag faktiskt inte vill något ont.. Och jag vill inte att nån av er heller ska vara arg eller sur på han för det...

Han har haft ett beroende som kommit och gått men som denna gången gick överstyr! Men nu får han hjälp med sitt beroende och sig själv! Och jag tror och hoppas på det bästa.... Och jag hoppas att INGEN ska tycka illa om han bara för att jag berättat lite historia om hur det är!
Han är en människa med ett behov som ALDRIG skulle ha kommit!! Men som kom... och vägrade gå.....
Men nu!!! Äntligen!!!!

Så nu vet ni det....

Och tyck inte illa om han och säg inte till mig vad jag gör för fel.. Vill handskas med detta på mitt egna sätt!!!!

TACK!

1 Fotograf Viktoria Wigenstam:

skriven

Starkt av dig att berätta, det är inte så lätt sånt där.

Hoppas att allting går bra, önskar er BÅDA all lycka till! Alla kan förändras :) Ses vi i morgon? :)

2 Fotograf Viktoria Wigenstam:

skriven

Blir det bra typ vid tre?

Funderar, i studiobilderns om man skulle ha blåst lite ballonger och kanske ha lite såpbubblor, inte samtidigt men kul med lite färg och liv :)

3 Åsa Lundmark:

skriven

Jag kan förstå på sätt o vis vad du går igenom. Jag va me en kille för några år sedan som hade dom tendenserna eller hela hans familj hade stora problem och han hade börjat med det. Jag slets mellan hopp och förtvivlan. Vi hade inte barn tillsammans dock men det var många tunga stunder och mycket tårar och rent ut sagt ett helvete emellanåt. Om jag ska ge ett råd vilket jag inte vet om du vill ha men så är det att när det har gått så långt att man gått över gränser som näst intill är oförlåterliga så måste man ha ett jäkligt starkt förhållande för att hitta tillbaka till varandra. Förlåtelse är lika med att gå vidare och framförallt inte älta det. Det är skitsvårt och jag skulle nog säga att för mig var det inte värt det. Det är en sådan misshandel mot sig själv och det är så mycket med tid som man lägger ner på det och man kan aldrig få en garanti. Jag tycker absolut att man ska kämpa för förhållande och sin familj men inte till vilket pris som helst. Det negativa med ett sådant förhållande tycker jag e att det blir en typ av mamma-son förhållande. Du måste ta reda på om du tycker det e värt det, för o nackdelar och hur känslorna är. Om du skulle ta bort allt (i tanken alltså) typ barn, ekonomi, bostad, jobb, delad vårdnad etc etc hur hade du då valt?! då hade det varit lättare att gå givetvis. Det tjatas om att människor idag ger upp för lätt men det pratas sällan om dom som verkligen BORDE ge upp. Jag säger absolut inte vad du ska göra men vill att du ska veta att jag vet vad du går igenom och att efter regn kommer sol. Jag hoppas du börjar må bättre för ingen förtjänar att gå igenom det du nu gör. Håller tummarna att livet blir snällare mot er:-)/åsa

4 Anonym:

skriven

förresten en sak till.....det som han har gjort dom val han gjort definierar inte honom som människa utan bara dom vägar han valt. En klok en dömer ingen för än man gått en mil i deras skor eller jag gör det inte iaf.

Kommentera här: